I'm dreaming of a rainy X-mas

Whooohaaaa,

Äntligen är Persbrandt tillbaka med sina efterlängtade inlägg. Det har bara tagit cirka, eller rättare sagt drygt, ett halvt år för bisatsens mästare att ta sig i kragen, ta ett fast grepp om defibrillatorpaddlarna och med paniken spridandes i blicken försöka hålla liv i detta blogens motsvarighet till en 55-årig, överviktig, rökande man. Det är egentligen tre orsaker varför han nu återvänder till detta projekt.

Nummer ett. Tro det eller ej, förfrågningar har framförts av återkommande och oerhört besvikna fans till Persbrant in Oslo och till och med kondoleanser har förekommit bland de som i sin förtvivlade avsaknad av nya inlägg helt krasst antagit att Persbrant är död. Hav icke förtvivlan, alla rykten om hans påstådda död er starkt överdrivna.

Nummer två. Åter har Persbrandt fått vatten på sin kvarn när det gäller att smutskasta, mer eller mindre motiverat och rättfärdigat, den lite mer högljudda delen av den Norska befolkningen som är mer kända som Bergensare. Till handlingarna skall också läggas att personligen är erfarenheten att detta folkslag er oerhört trevliga om än lite utanför normen. Men, men... ...nu var det smutskastning det handlar om och då speciellt den smutskastning som Dagsrevyen (svennar läser Rapport) bedriver, denna Norges bastion av objektivitet. Som vi alla känner, återkommer till det senare också, närmar sig julen med stormsteg. Första tecknet uppenbarade sig för cirka en månad sedan, då på Oxford Street i form av, ibland lite skrämmande, nallebjörnar upphängda i diverse mojänger och mekaniska spel för att få dem att röra sig i leksaksbutikens julskyltning. Andra tecknet kommer lika säkert som Sigfrid på ålderdomshemmet alltid känner ett visst obehag i vänster knä så fort det börjar dra ihop sig till storm och oväder: julklappsågensten. Vidare förtsätter detta med extra långa öppet tider hos de lokala handlarna för att ge kommersen en någorlunda chans att överleva även december, hmmm. Jullycktor längs hela Karl Johan, advent stjärnor, röda och gröna band så långt man ser och, i Norge tydligen mer än i Sverig, denna fascination av att åka ut i skogen och hitta den största och tätaste granen man kan finna, ta fram motorsågen och fälla den, frakta in den till stan stan och resa den mitt bland alla höghus, bussar, kullersten, julbasarer, spårvagnar och inte minst alla stressade småbarnsföräldrar i jakt på alla julplappar. Denna fascination, för att komma tillbaka till ämnet, rapporterades av Dagsrevyen även innehas av bergensarna. Eftersom investeringen i julgransljus redan i god tid var gjord drog männen i byen "av gårde" med motorsåg i högsta hugg och följde helt sonika mallen ovan. Granen fälldes, fraktades och restes men när jule ljusen skulle upp så visade det sig att de ivriga karlarna utfört ett osedvanligt gott dagsverke i största allmänhet och i synnerhet med tanke på storleken på granen. Granen var nämligen i största laget och den står nu i sin fulla prakt på torget i Bergen med ljusen på halv stång. Bergen - övriga Norge : 0-2.

Slutligen nummer tre. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över, vilket också visar att den droppen inte behöver vara speciellt stor. Det handlar lite om denna känsla av att julen närmar sig som jag nämnde tidigare. För tre veckor sedan så annonserade Tryvannet, den lokala slalombacken som till och med kan nås med tunnelbana, att nu öppnas den första nedfarten. Visserligen med konstsnö men dessa 30 cm konstsnö i pisten borgade för den tidigaste öppning av backen som de någonsin haft och som Raketmannen skulle ha uttryckt det: Skoj, ÅRET OM!!! Naturligvis sprang Persbarndt upp på vinden, borstade av sin snöbräda av märket Extrem, började genomföra en utförligt övertalningsplan, av sig själv, om hur ett sesongskort är av största vikt för det personliga välbefinnandet och tycker till och med kunna påminna sig om att ha sett detta i sammanhang med listor av vad som er inräknat i existensminimum. Så kom dråpslaget, tidigare refererat till som liten droppe: drittvaer på ren nork. Konstant har det nu regnat i tre veckor. Eller kanske inte konstant... ...och kanske inte i tre veckor. Det var nog mer grått och trist med lite stänk, runt noll grader och i två veckor, men poängen är att det inte är någon som helst julstämning. Jag vill dock se Persbarndt som mer av en positivist som hellre ser glaset som halv fult och i ljus av detta måste det bara sägas att detta lite trista väder ändå ledde till Persbandt in Oslos överlevnad.

Jingle bells, jingle bells, Jingle all the way, Oh what fun it is to ride in a one horse open sleigh. Jingle bells, jingle bells, Jingle all the way, Oh what fun it is to ride in a one horse open sleigh. Jingle bells, jingle bells, Jingle all the way, Oh what fun it is to ride in a one horse open slegh. Jingle bells, jingle bells, Jingle all the way...........


Note to self: Trakassera Christian och Tore imorgon för att de inte kan välja en julgran.