I'm dreaming of a rainy X-mas

Whooohaaaa,

Äntligen är Persbrandt tillbaka med sina efterlängtade inlägg. Det har bara tagit cirka, eller rättare sagt drygt, ett halvt år för bisatsens mästare att ta sig i kragen, ta ett fast grepp om defibrillatorpaddlarna och med paniken spridandes i blicken försöka hålla liv i detta blogens motsvarighet till en 55-årig, överviktig, rökande man. Det är egentligen tre orsaker varför han nu återvänder till detta projekt.

Nummer ett. Tro det eller ej, förfrågningar har framförts av återkommande och oerhört besvikna fans till Persbrant in Oslo och till och med kondoleanser har förekommit bland de som i sin förtvivlade avsaknad av nya inlägg helt krasst antagit att Persbrant är död. Hav icke förtvivlan, alla rykten om hans påstådda död er starkt överdrivna.

Nummer två. Åter har Persbrandt fått vatten på sin kvarn när det gäller att smutskasta, mer eller mindre motiverat och rättfärdigat, den lite mer högljudda delen av den Norska befolkningen som är mer kända som Bergensare. Till handlingarna skall också läggas att personligen är erfarenheten att detta folkslag er oerhört trevliga om än lite utanför normen. Men, men... ...nu var det smutskastning det handlar om och då speciellt den smutskastning som Dagsrevyen (svennar läser Rapport) bedriver, denna Norges bastion av objektivitet. Som vi alla känner, återkommer till det senare också, närmar sig julen med stormsteg. Första tecknet uppenbarade sig för cirka en månad sedan, då på Oxford Street i form av, ibland lite skrämmande, nallebjörnar upphängda i diverse mojänger och mekaniska spel för att få dem att röra sig i leksaksbutikens julskyltning. Andra tecknet kommer lika säkert som Sigfrid på ålderdomshemmet alltid känner ett visst obehag i vänster knä så fort det börjar dra ihop sig till storm och oväder: julklappsågensten. Vidare förtsätter detta med extra långa öppet tider hos de lokala handlarna för att ge kommersen en någorlunda chans att överleva även december, hmmm. Jullycktor längs hela Karl Johan, advent stjärnor, röda och gröna band så långt man ser och, i Norge tydligen mer än i Sverig, denna fascination av att åka ut i skogen och hitta den största och tätaste granen man kan finna, ta fram motorsågen och fälla den, frakta in den till stan stan och resa den mitt bland alla höghus, bussar, kullersten, julbasarer, spårvagnar och inte minst alla stressade småbarnsföräldrar i jakt på alla julplappar. Denna fascination, för att komma tillbaka till ämnet, rapporterades av Dagsrevyen även innehas av bergensarna. Eftersom investeringen i julgransljus redan i god tid var gjord drog männen i byen "av gårde" med motorsåg i högsta hugg och följde helt sonika mallen ovan. Granen fälldes, fraktades och restes men när jule ljusen skulle upp så visade det sig att de ivriga karlarna utfört ett osedvanligt gott dagsverke i största allmänhet och i synnerhet med tanke på storleken på granen. Granen var nämligen i största laget och den står nu i sin fulla prakt på torget i Bergen med ljusen på halv stång. Bergen - övriga Norge : 0-2.

Slutligen nummer tre. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över, vilket också visar att den droppen inte behöver vara speciellt stor. Det handlar lite om denna känsla av att julen närmar sig som jag nämnde tidigare. För tre veckor sedan så annonserade Tryvannet, den lokala slalombacken som till och med kan nås med tunnelbana, att nu öppnas den första nedfarten. Visserligen med konstsnö men dessa 30 cm konstsnö i pisten borgade för den tidigaste öppning av backen som de någonsin haft och som Raketmannen skulle ha uttryckt det: Skoj, ÅRET OM!!! Naturligvis sprang Persbarndt upp på vinden, borstade av sin snöbräda av märket Extrem, började genomföra en utförligt övertalningsplan, av sig själv, om hur ett sesongskort är av största vikt för det personliga välbefinnandet och tycker till och med kunna påminna sig om att ha sett detta i sammanhang med listor av vad som er inräknat i existensminimum. Så kom dråpslaget, tidigare refererat till som liten droppe: drittvaer på ren nork. Konstant har det nu regnat i tre veckor. Eller kanske inte konstant... ...och kanske inte i tre veckor. Det var nog mer grått och trist med lite stänk, runt noll grader och i två veckor, men poängen är att det inte är någon som helst julstämning. Jag vill dock se Persbarndt som mer av en positivist som hellre ser glaset som halv fult och i ljus av detta måste det bara sägas att detta lite trista väder ändå ledde till Persbandt in Oslos överlevnad.

Jingle bells, jingle bells, Jingle all the way, Oh what fun it is to ride in a one horse open sleigh. Jingle bells, jingle bells, Jingle all the way, Oh what fun it is to ride in a one horse open sleigh. Jingle bells, jingle bells, Jingle all the way, Oh what fun it is to ride in a one horse open slegh. Jingle bells, jingle bells, Jingle all the way...........


Note to self: Trakassera Christian och Tore imorgon för att de inte kan välja en julgran.

Let there be Varadero

Åter igen återvänder jag till detta projekt. Känslan är att jag kommer att fortsätta blogga men att postningen kommer att ske sporadiskt, när jag har något viktigt som jag vill dela med världen.

Dagens anledning är att ett annat av mina "små" projekt äntligen har gått i gått i lås, och jag talar inte om att barbordet är färdigt. Det har ju bara legat i projektmappen i tre och ett halvt år. Nåja, åter till saken :ända sedan en fjunig Perbrandt upptogs i Karl Gustavs, Kalle G's, tjänst och fick äran att i sju och en halv månad bränna omkring på en Quvarna 256, har drömmen om ett liv på två hjul levt. Minut för minut, timme för timme, dag för dag och så vidare, ni har förstått iden, så växte denna drömmen tills den stakars Persbrand inte kunde hålla ut längre. Så en vacker dag, för inte allt för länge sedan, blev det för mycket. Persbrandt slog till och är nu upptagen i en än finare krets än Kalle G's. Han är nu en biker.

Njuter i stora drag och skall ta en tur ner till Landskrona över midsommar.

Vrom på er!

Persbrandt reveals himself

Det var nu ett tag sedan jag postade något och jag känner att det är på tiden. Inte bara för att försöka underhålla er, den breda massan, med mina observationer i det nya landet utan också för att jag skall kunna hålla mitt huvud högt och med största seriositet kunna kalla mig för bloggare. Inte för att jag vet om det är ett epitet man egentligen vill ha men, men...

Var nästan på väg att för någon vecka sedan posta ett stycke. Posten skulle var tänkt att handla om de skillnader som finns mellan den Svenska och Norska nationalkännslan. Jag tycker själv att jag hade riktigt goda observationer i Svenskar som såg på hockey-VM på Harrys i centrala Oslo och Norrmän som firade 17:de maj. Det hela skulle mynna ut i att Norrmännen har en mer allmän nationalkännsla medans svenskar endast uttrycker sin stolthet över sitt land när vi firar framgångar i diverse sporter. Jag hade dessutom en fin twist och tillika dissning av Bergensare. Fuck YEAH! Det framgick nämligen i ett samtal med en kollega till mig, som förövrigt kommer från Bergen, att han inte visste vad "furet, værbitt over vannet" innebar. Detta er för alla svennisar den tredje raden i den Norska nationalsången. Men jag fick aldrig till något flyt i det hela och klockan blev sent så jag la ned.

Men det är gammalt. Jag tänkte istället att jag skulle ge en lite förklaring till varför bloggen heter som den heter. Detta också på förekommen anledning av den enda kommentar jag fått än så länge på bloggen, så här kommer den: Förra sommaren hade jag och en viss sjuksyster ett näst intill kult liknande förhållande till Mikael Persbrandts rollfigur Gunnvald Larsson. Detta pågick i näst intill en månads tid med obligatorisk närvaro framför veckans Beck-film och med ständiga referat till Gunnvald repliker som: "Hon er oreeeeen." och "Sitt ner! Sitt ner sa jag!". När jag sedan flyttade till Oslo hade jag en blöt kväll ute på "byen" tillsammans med grabbarna. Efter en pizza på Hells Kitchen så bestämde vi oss för att dra till Hard Rock och bowla. Killarna signade in oss medan jag gick på muggen. När jag kom tillbaka så såg jag de hade, som de gamla vänner de är, gett alla mer eller mindre fantasifulla namn. Däribland Persbrandt för mig. Så denna bloggs namn er egentligen, kort och gott, en hyllning till de gamla vänner jag har i Sverige och till de nya jag funnit i Oslo.

På återseende.

There is something rotten in the state of Norway

Dagen har varit genomsnittlig. Funderade till och med på om jag skulle droppa hela den här blog grejen och bara konstatera att detta är ytterligare en av raden projekt som jag drar igång och bara i bästa fall gör halvfärdigt. På detta läggs sedan att NATO valt, med United States of America i spetsen *trumpetfamfar*, att lägga ett "informellt möte" mitt i centrala Oslo med trafik kaos som följd. Inte så genomsnittligt kanske men däremot förlängde det den tid jag la på att komma till jobbet vilket i sin tur inte direkt höjde min moral och lust att nedteckna mina upplevelser.

Men så kom det. På väg hem från jobbet på en fullsmackad buss (jag vill bestämt ge det "informella mötet" skulden för detta) där man stod så nära personen bredvid att man kanske inte kunde se men väl lukta vad person bredvid ätit under dagen. Norges vänligaste busschaufför och dessutom omedveten om det tror jag. I stället för att använda bussen förinspelade meddelanden och ständigt med ett leende annonserades varje hållplats ut med ett tveksamt "eeehhm" i början. Och jag fick känslan av att han kanske inte riktigt visste var han var, vart han skulle och allra minst hur i hela friden han skulle komma dit. Samtidigt tänkandes att så länge alla i bussen trivs så spelar det inte så stor roll och ropar då ut en uppmaning till medpassagerarna att ge plats åt nya passagerare med frasen; Träng ihop er och visa lite kärlek.

Senare, nedsjunken i soffan framför TVn, tittande på Dagsrevyen (läs Aktuellt om du är svenne) slogs sista spiken i kistan för minsta tvivel att övriga Norge ogillar och föraktar allt som kommer från Bergen, detta inklusive Bergensare, å det grövsta. Jag gillar i alla fall denna konspirationsteori och gläder mig för alla bevis jag hittar för att styrka den. Ungefär som min fascination av att Norge förmodligen inte varit något speciellt att tala om om det inte hade varit för allt som vi Svenskar har bidragit med sedan den svensk-norska unionstiden för Norges ve och väl. Som till exempel att Stortinget er ritat av den svenska 1800-tals arkitekten Emil Victor Langlet och att de varje år stolt firar sin nationaldag på Karl Johan, uppkallad efter en svensk kung; den så väl bekante Jean-Baptiste Bernadotte(les kung Karl Johan vhis du er Norman).

Nåja, tillbaka till den sista spiken eller den ultimata dissen. På Dagsrevyen meddelades att folk i bergen under morgonen idag känt hur en odör spred sig i stan. Efter ytterligare undersökningar så hade den "kloak og kattbers" liknande lukten spridit sig över i princip hela västkusten. Detta illustrerades mycket visuellt på en karta med en halvt genomskinlig, grönskimrande halvcirkel som sträckte sig från kusten in mot Hardangervidda med Bergen i epicentrum. Den norska pressen gav alltså skulden för detta på Bergen. Inte bara visuellt i kartor utan också brutalt verbalt genom att basunera ut att Bergensarna förpestar stora delar av Västlandet med dritlukt. De sista sekunderna i inslaget ägnades åt att det för sex dagar sedan skett ett stort läckage i Edinburghs kloaksystem vilket i rättvisans namn kunde vara en del av förklaringen och att Bergensarna förmodligen inte bar hela skulden för det obehag som befolkningen på västkusten upplevt under dagen.

Detta är vad jag kallar humor.

Detta inslag påminde mig också om att jag trivs bra här i Olso. Även de dagar som jag inte kan spä på mina konspirationsteorier kan jag ha kul av att bara lyssna på norska hela dagen. Sug bara på den norska ordet för marulk, bredflabb.

West coast reeks.

Note to self: Trakassera Christian och Tore imorgon för att de luktar illa.

Persbrandt in Oslo is open for the public

Så börjar det.... En tanke tar from.... Visioner om stordåd, en önskan om att delta i ett större sammanhang. Att få dela sina upplevelser med omvärlden och skapa historia. Det finns ingen ände på möjligheterna och bara tanken på dessa möjligheter skulle med lätthet framkalla skrivkramp hos även den bästa av berättare.

Jag deklarerar därför: Jag sjunger som jag vill!

Det här är min blog. Den kommer inte att ge svar på livets stora gåtor och mysterier utan vara dedicerad livets mindre spektakulära händelser och vardagens små iakttagelser. Det räknas som tillräckligt högt flygande planer i min bok, om det som skrivs i denna blog ens kan tas på allvar.

Så jag förklarar härmed Persbrandt in Oslo öppen för allmänheten.

Hjärtligt välkomna.



P.S.
Titeln kommer att ge sig med tiden.