Persbrandt reveals himself

Det var nu ett tag sedan jag postade något och jag känner att det är på tiden. Inte bara för att försöka underhålla er, den breda massan, med mina observationer i det nya landet utan också för att jag skall kunna hålla mitt huvud högt och med största seriositet kunna kalla mig för bloggare. Inte för att jag vet om det är ett epitet man egentligen vill ha men, men...

Var nästan på väg att för någon vecka sedan posta ett stycke. Posten skulle var tänkt att handla om de skillnader som finns mellan den Svenska och Norska nationalkännslan. Jag tycker själv att jag hade riktigt goda observationer i Svenskar som såg på hockey-VM på Harrys i centrala Oslo och Norrmän som firade 17:de maj. Det hela skulle mynna ut i att Norrmännen har en mer allmän nationalkännsla medans svenskar endast uttrycker sin stolthet över sitt land när vi firar framgångar i diverse sporter. Jag hade dessutom en fin twist och tillika dissning av Bergensare. Fuck YEAH! Det framgick nämligen i ett samtal med en kollega till mig, som förövrigt kommer från Bergen, att han inte visste vad "furet, værbitt over vannet" innebar. Detta er för alla svennisar den tredje raden i den Norska nationalsången. Men jag fick aldrig till något flyt i det hela och klockan blev sent så jag la ned.

Men det är gammalt. Jag tänkte istället att jag skulle ge en lite förklaring till varför bloggen heter som den heter. Detta också på förekommen anledning av den enda kommentar jag fått än så länge på bloggen, så här kommer den: Förra sommaren hade jag och en viss sjuksyster ett näst intill kult liknande förhållande till Mikael Persbrandts rollfigur Gunnvald Larsson. Detta pågick i näst intill en månads tid med obligatorisk närvaro framför veckans Beck-film och med ständiga referat till Gunnvald repliker som: "Hon er oreeeeen." och "Sitt ner! Sitt ner sa jag!". När jag sedan flyttade till Oslo hade jag en blöt kväll ute på "byen" tillsammans med grabbarna. Efter en pizza på Hells Kitchen så bestämde vi oss för att dra till Hard Rock och bowla. Killarna signade in oss medan jag gick på muggen. När jag kom tillbaka så såg jag de hade, som de gamla vänner de är, gett alla mer eller mindre fantasifulla namn. Däribland Persbrandt för mig. Så denna bloggs namn er egentligen, kort och gott, en hyllning till de gamla vänner jag har i Sverige och till de nya jag funnit i Oslo.

På återseende.